Andra berättar historier om Pro Ana och hur man får hjälp.

Linnéa Björn

Min historia

Linnéa Björn

Intro

Vissa händelser i livet gör så pass ont att du inte orkar ta tag i dem direkt. Känslan blir för överrumplande. För mig ledde detta till att jag ville stänga av mig själv. Jag ville inte må dåligt. Jag orkade inte känna. Att kontrollera ätandet blev som ett slags sätt att ta semester från livet. Själen drog till Bahamas och jag satte kroppen på autopilot. De som fanns runt omkring mig kan säkert bekräfta detta. Till det yttre syntes det ju att det var jag. Men såg man in i mina ögon eller pratade med mig så fanns det bara en ekande tomhet. Grådassigt ingenting, likt en zombie som vandrar omkring i natten.

Lösningen för mig blev att pausa livet. För jag levde inte. Ingen kan leva utan känslor eller utan sin själ. Jag var bara ett skal.

När vi drabbas av jobbiga situationer i livet kan något som en ätstörning kännas som en räddning, en trygghet, ett lugn. Vissa tar till andra former av självskadebeteenden, alkohol, isolering, skär sig… Allt detta för att fylla skalet med dessa medel och tränga bort det som ska finnas där egentligen, man låter själen ta en paus. Detta funkar inte i längden… Jag vet.

Hur jävligt och hur svårt det än känns att ta tag i problemen på en gång, så är det ingenting mot hur svårt det blir sen. Om något känns jobbigt, ignorera det inte, ta hjälp! En kompis, kurator, familjemedlem, okänd främling, ALLT är bättre än att slå på autopiloten!

Det finns inga genvägar. Kanske låter klyschigt och ni har nog hört det minst en miljon gånger förr, men fan så sant det är! Och åh vad jag önskar att jag levt som jag lärt! Det hade gett mig så mycket mer av mitt liv, så många fler år av lycka, kärlek, upplevelser, liv. SÖK HJÄLP och LEV LÄNGRE och med högre kvalitét!

Kropp och själ är som – pol och + pol på ett batteri. Utan kopplingen där mellan sker ingen spänning. Ingen energi kan skapas. Fyll på med sånt som gör att kroppen hänger med själen till Bahamas så att det inte finns plats för allt det där dåliga som håller stoppklossarna hårt fastkilade mellan dina pooler. Inga minnen kan skapas om de går skilda vägar. Jag lovar. Det suger. Hårt. Man tror att det blir bättre. Det blir det inte. Man dör. Jag vet inte med er? Men jag har aldrig upplevt himlen eller helvetet, så jag tänker inte chansa på att det är bättre att hamna där än att stanna i livet! Jag tänker fortsätta kämpa med att fylla på kroppen med det som attraherar själen så länge jag lever, för jag vet vad som händer om man motar bort den och lockar till sig något som inte hör hemma i mitt JAG. Det blir obalans, det blir inte jag, det blir ingenting.

Med allt detta sagt så vill jag sammanfatta det hela med att jag har kommit fram till att man ALLTID ska lyssna på sig själv. För det är det du hör från dig själv, din själ, ditt jag, som gör att du stannar i din kropp och får skapa minnen på Bahamas. Ingen annan kan veta vad som attraherar dig själv till att vilja stanna och inte dra till andra sidan jorden för att den inte pallar med det du utsätter ditt drivmedel, din kropp för.

Strunta i allt och alla runt omkring dig och våga tro på det du känner och det du hör din själ viska till dig. Samhället kan lura i en många osunda ideal och det gäller att genomskåda dem. Och glöm inte som jag skrev tidigare att man ska och måste våga ta hjälp för att få de hjälpmedel och de verktyg som krävs för att kunna skilja på vad som faktiskt är det du vill och vad som är det samhället och hjärnspökena vill. Inget med det är tabu eller på något sätt pinsamt. Det är starkt.

Nu ska jag dela med mig av min historia.

Bakgrund och uppkomst

Hon som alltid var glad. Hon som var smartast i klassen. Hon som hade talang för alla idrotter. Hon som var omtyckt av de flesta. Hon, det var jag.

 

Jag är född i södra dalarna men uppväxt i en liten by i norra Västmanland kallad Norberg. Jag och min familj bestående av mamma, pappa, lillsyrran och mina två ännu yngre tvillingbröder växte upp i ett ännu mer ingenmansland över milen utanför byn i skogarna vid dalagränsen. Jag började tidigt med olika sporter. Längdskidor och fotboll blev de som jag fastande hårt för och träning, tävling och match var det roligast som fanns. Ni kanske förstår att det blev en hel del skjutsande för min kära mor och far med tre syskon som var lika aktiva. Såklart skulle det lekas med kompisar lika ofta. Man kan säga att mina föräldrar levde i sina bilar största delen av vår uppväxt då kollektivtrafik aldrig funnits tillgängligt.

 

Att jag alltid haft mycket energi och kreativitet inom mig är nog en underdrift. Stod redan som 3 åring mitt på parkens scen och sjöng Pippi Långstrump i full mundering inför alla på barnens dag, fick använda en så kallad stressboll i klassrummet i låg- och mellanstadiet. Fotboll, hopprep, trädklättring, dansshow och allt annat man kunde göra för att tillfredsställa kroppens inre vulkan var en självklarhet varje rast. Aktiviteterna fortsatte på kvällens träning där man fick träffa alla kompisar, efter mellis hemma som ofta bestod av en halv kladdkaka som jag och syrran nöjt bakade och delade på innan mamma och pappa kommit hem från jobbet.

Skolan var aldrig heller ett problem. Jag behövde aldrig plugga för att ligga före i det mesta och proven slutade oftast med högsta betyg utan allt för stor ansträngning.

Såhär fortsatte det även i högstadiet. Jag var ”bäst i klassen”, bäst i fotbollslaget, bland de snabbaste i skidklassen och hade många vänner även fast jag aldrig hade någon bästis. Jag var mer en ”all-rounder” som umgicks med de flesta. Livet flöt på och i 9an blev det dags att börja besluta sig för vad framtiden skulle leda mig.

Jag valde att satsa på skidåkningen och sökte till Mora skidgymnasium. Vintersäsongen det året gick galant och jag kom in på riksintaget till skidgymnasiet.

 

Skidgymnasiet

Hösten 2010 var det dags att flytta till Mora och börja min riktiga satsning som elitidrottare på ett gymnasium som skulle ge mig alla de förutsättningar jag behövde för att nå drömmålet att bli bäst i världen.

Jag började parallellt med skidlinjen på det naturvetenskapliga programmet och hamnade i en vanlig klass där jag snabbt insåg att jag inte längre var smartast.

Nu var helt plötsligt många fler lika stora talanger i skolan som jag själv.

Samtidigt som jag blivit en i mängden i skolan, var jag också en i mängden på träningarna. Vi var alla riktigt jämna och på de flesta träningspass kände jag hur min tävlingsinstinkt fanns där och gjorde att jag tävlade om det mesta, ibland riktigt nördiga smågrejer. Att ens vänner också var ens rivaler har nog alltid varit svårt för mig att hantera som den tävlingsmänniska jag är. Jag löste detta ändå då jag fick många nära vänner under gymnasiet. Jag har alltid haft svårt att skaffa nära vänner då min förmåga att läsa av andra människor har varit så stark att jag ibland kan känna mig uttråkad av att umgås med en och samma person allt för långa perioder då jag ofta kan förutse dem.

Men en talang jag alltid har haft och som fick mig att sticka ut lite var min kreativa sida. Jag har alltid haft lätt för att uttrycka mig med min sång och min förmåga att skriva texter. Den förmågan har alltid funnits som en trygghet och ett sätt att slappna av och få ur mig olika tankar som snurrar i skallen. För det har behövts. Jag är en tänkare och ibland kan det kännas som att jag tänker sönder hjärnan med alla funderingar och teorier som jag försöker få svar och lösningar på.  Att skriva ner dem blir därför ett sätt att se sina tankar konkret, förstå dem och göra slut med dem. Superskönt. En slags ventilation för hjärnan.

 

En till ny milstolpe i mitt liv som skedde under första hösten på gymnasiet, var att jag fick min första mens. Jag la under den tiden på mig rätt mycket fett och vätska för att kroppen var redo att testa på livet som kvinna. Detta var inget jag lade så mycket tankar på då. Jag accepterade det och livet fortsatte lika bra som innan. Det enda jag kommer ihåg som var jobbigt var att det såklart gick lite tyngre uppför backarna i tävlingsspåret. Men eftersom jag även var första års junior och tävlade mot de äldre det året var fallet i resultatlistorna inget som oroade mig.

 

Första tankarna kring kosten

Att gå på skidgymnasiet var som ett enda långt läger till en början. Att bo tillsammans med sina vänner, äta, träna, sova och gå i skolan. Men efter första året hade de känslorna bytts ut mot ett lugn. Det hade blivit en vardag och jag kände att jag levde drömmen.

Andra året på gymnasiet blev det mer att göra i skolan. Jag kommer ihåg hur jag och min klasskompis som också gick skidgymnasiet kunde sitta och gråta under tävlingssäsongen för att vi var så stressade för alla prov och läxor som skulle göras samtidigt som vi var iväg mycket på läger och tävlingar. Vår klass var ingen idrottsklass då det inte var så många som sökte natur det året vi började. I de andra inriktningarna fanns det specifika klasser för idrott och specifika klasser för de ”normala” eleverna. Detta för att anpassa schemat efter träningar, tävlingar/matcher, läger osv.

Men eftersom vi inte hade den fördelen så kom vi ofta mycket efter när det bara var vi som missade lektioner när de andra i klassen gick i skolan som vanligt.

Det här var första gången jag kommer ihåg att jag inte kände mig tillräcklig. Jag som alltid ville ha högsta betyg samtidigt som jag presterade bra i spåret stod nu inför ett ultimatum som jag egentligen inte skulle behöva stå inför som antagen till ett skidgymnasium. Jag kommer ihåg hur jag valde vilka ämnen jag skulle ”strunta i” och vilka jag skulle fokusera på. Det var sjukt stressigt att komma till de där fysikproven utan att knappt ha öppnat boken innan. Fy vad jag skämdes till en början… Men efter ett tag slutade jag bry mig. Skidåkningen gick ju iaf som tur var bra det året, och de goda resultaten på det planet gav mig tillräckligt mycket energi för att hålla uppe humöret och undvika att gå in i den där väggen skolan satt upp framför mig.

 

Det flöt på bra och jag körde enligt mottot ”kliv, kliv, överlev” under hela andra året och halva det tredje innan det första tecknet på att något inte var exakt som det skulle med mitt välmående…

Under JSM i Örnsköldsvik på skiathlon tävlingen så han jag åka ungefär en kilometer innan jag svimmade och föll ihop mitt uppe i akten (hade aldrig tidigare svimmat i hela mitt liv). Detta var såklart oerhört obehagligt och jag blev inlagd på sjukhus i Ö-vik under 2 dygn för övervakning. Inget fel hittades då och vi drog slutsatsen att det kunde vara rödbetsjuicen jag druckit under morgonen som kunde gett mig en blodtrycksdipp. Men jag kan nu i efterhand tänka mig att min kropp hade burit på så mycket stress under en längre tid, som jag sedan förträngt inom mig att det just då i ett pressat läge blev droppen för min kropp. Det är min teori när jag fått lite distans till händelsen.

Efter denna händelse blev det riktigt lugn träning för min del under någon månad innan jag var tillbaka i hyfsad form igen. Jag lyckades sedan dra på mig en lunginflammation som blev början på nästa träningsuppehåll. Jag kommer ihåg hur min tränare vid något tillfälle under dessa månader hade nämnt att jag skulle tänka på att få i mig bra och näringsrik mat nu för att se till att jag blev frisk fortare. Där började mitt första riktiga intresse för vad jag stoppade i mig. Det var då ett oskyldigt och bekymmersfritt experimenterande med olika smoothies och liknande. Inget överdrivet. Blev mer intresserad helt enkelt.

 

Tävlingsmänniskan såg ytterligare en möjlighet

Under kommande sommar bestämde jag mig för att göra en riktigt seriös satsning i min träning inför mitt sista år som junior. Nu använde jag även kosten för att optimera mina träningsresultat. Till en början fokuserade jag mest på att byta ut mina snacks i form av godis, fika osv till bättre sockerfria alternativ. Inte mindre energi utan bättre energi. Tills jag på något vänster fick höra talas om att kolhydrater var dåligt och såg hur många i min omgivning började snåla ner på dessa. Det kunde bli 2 potatisar istället för 4, ris och pasta lassen bestod nu snarare av grönsaksberg hos många tjejer och jag började ta efter. ”Desto lättare man är, desto snabbare åker man” hade jag ju hört någon säga. Jag såg hur det efter en tid började ge resultat och jag åkte bättre än någonsin på intervaller och testrace på diverse läger under den sommaren. Nu jäklar hade jag hittat rätt sätt att bli bäst tänkte jag. Tävlingsmänniskan inom mig gick igång på detta lite för hårt…

 

Skolan drog igång igen och jag började mitt fjärde och sista år på skidgymnasiet i Mora (ett extra år läggs till för att enklare få ihop skola och träning). Under sommaren hade jag även träffat en kille från Mora som jag blev tillsammans med strax innan terminen drog igång. Livet lekte. I toppform och hög på kärlek gick jag in i vad jag trodde skulle bli mitt livs år, tills allt kraschade…

 

När världen blev ett vakuum

Bara någon vecka in på terminen åkte jag hem över helgen som vanligt. Oförberedd och helt ovetande om hur jag skulle känna när jag återvände till skolan nästa vecka.

Precis som i en film samlade mina föräldrar mig och mina syskon vid matbordet i köket.  Jag kommer ihåg så väl hur alla bröt ihop när mamma och pappa berättade att de skulle separera. Jag fattade ingenting. Jag hade inte ens anat något. Jag blev bara tom. Alla grät förutom jag. Jag ville vara stark och trösta alla andra. Kändes som att både hjärnan och hjärtat stängdes av på en sekund efter att de hade berättat. Det kände bara som en mardröm och att jag när som helst skulle vakna upp. Jag trodde på riktigt att det var något slags skämt. Mina föräldrar? Som varit tillsammans i 25 år? Va? Nej aldrig. Jag hade växt upp med så många kompisar med skilda föräldrar men det skulle ju aldrig hända mig. Fanns inte ens en möjlighet. Nu var det helt plötsligt en verklighet.

Det fanns inte mycket annat att göra än att återvända till skolan och vardagen igen. Jag hade nog fortfarande inte förstått vad som hade hänt innan jag mötte min dåvarande pojkvän min lägenhet i Mora. Jag kommer ihåg hur jag grät första gången när jag hade berättat för honom. Men han lugnade mig snabbt så jag drog tillbaka tårarna och intalade mig också att det inte kunde vara sant. Jag ville så gärna tro det. Där och då började vägen in i dimman…

 

 

 

Allt kändes värdelöst

Veckorna efter den här händelsen kan liknas som att någon har låst in dig i en hamsterbur och du lider utav en extremt hög grad av klaustrofobi. I desperata försök att fly ifrån buren hittar du plötsligt hjulet och börjar springa för att bli så trött att du inte orkar känna eller reflektera över verkligheten längre. Där hamnade jag. I hamsterhjulet.

Jag gick in i en bubbla och gjorde allt jag kunde för att ha mina tankar borta från min familjesituation. Jag började göra veckoplaneringar där jag skrev till punkt och pricka vad jag skulle göra varje vaken timme för att försäkra mig om att jag inte skulle behöva tänka så mycket utan bara göra. Började gå upp på morgnarna och springa för att se till att jag var lite halvt trött resten av dagen så att jag inte skulle orka tänka. Kroppen började mer och mer gå på autopilot. Jag bodde mycket hos min pojkvän för att slippa prata med mina vänner på skidgymnasiet. Jag visste ju att de skulle fråga hur jag mådde och om situationen i familjen och jag orkade verkligen inte prata om det. De trodde att jag var där även när jag var hemma i min lägenhet, då det inte längre var konstigt att jag inte var hemma och jag kunde ostört fortsätta med mina scheman för att strikt undvika att känna för mycket. Inget blev kul längre och det jag hade kämpat för hela sommaren, att åka snabbt på skidor, kändes nu som något så litet och fruktansvärt oviktigt. Jag hade noll motivation till att tävla och skrev till min ansvarige juniorledare i klubben att jag inte tänkte tävla så mycket i vinter. Mitt liv kretsade nu till hundra procent på att klara av att leva varje dag så som jag planerat den. Men såklart så vällde känslorna över ibland ändå…

Jag minns en händelse när jag hade legat sömnlös en natt (bland många nätter) hur jag fick total panikångest och inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag letade reda på en busstabell på internet och tog en buss runt 04:30 från Mora station till min moster. Jag kom fram runt 08:00 och gick till hennes hus. Hon var inte hemma och jag ville inte ringa så jag satt där… i hennes trädgård… i kanske fyra timmar innan jag fick kontakt med mitt inre förnuft och ringde min mamma som hämtade mig. Jag minns att jag var känslokall medan mamma grät. Som en robot var jag.

 

När dosen behövde ökas

Efter ett tag märkte jag hur mina rutiner inte längre räckte till för att dämpa mina känslor och insåg då att jag behövde ta i mer för att uppnå robotfasaden jag strävade efter. Jag började minska på portionerna och den ökade dosen av ingenting gav verkan.

Zombie fasaden kunde bibehållas. Jag rasade i vikt men var för förnekande för att inse det själv. Kickarna jag kunde känna när jag efter tunga träningspass klarade av att äta minimala mängder mat blev beroendeframkallande. En slags drogliknande effekt av lugn. Går säkert att jämföra med en stor dos av morfin, som en smärtlindrande tomhet.

Ingen vågade säga det direkt till mig utan jag märkte hur de jag träffade dagligen började bete sig underligt omkring mig och såg paniken i deras ögon. Jag valde då att inte se den. Jag mådde ju så bra, intalade jag mig själv.

Jag hade verkligen uppfunnit det perfekta systemet (tyckte jag då). När jag var hos pojkvännen var det ingen som ifrågasatte mig, de hade ju bara känt mig som den jag var nu. Han tillät mig att göra vad jag ville men jag såg i hans ögon hur han också blev mer och mer orolig vilket jag ju alltid ignorerade eller förnekade ifall han ifrågasatte mig. Mina vänner på skidgymnasiet gav jag inte ens chansen till att hinna ställa några frågor då jag alltid kunde skylla på att jag ville hänga hos killen när jag egentligen hade tid att träffas. Jag slutade även träna på skoltid med min skidklass, mycket för att kunna säga att jag skulle sluta tävla och skyllde till en början min viktnedgång på att jag hade förlorat muskler för att jag hade slutat träna, när jag i verkligheten tränade mer än någonsin i smyg.

 

En ljusglimt i mörkret

Något som faktiskt fick mig att börja längta tillbaka till skidåkningen för ett ögonblick var när min kära vän Lukas och hans bror Adam övertalade mig till att åka med på ett äventyr till Kina. Han kunde se till så att jag fick åka med och tävla Tour de Ski China edition om jag bara ville. Jag kunde bara inte tacka nej och fick något roligt att se fram emot de veckor innan vi skulle åka. Resan började dagarna efter jul och vi fick resa runt över hela Kina och tävla och festa i två hela veckor. Det var SÅ KUL men jag kommer ihåg hur jag även där hade koll på vad jag stoppade i mig. Det fanns inte mycket utbud så det blev mycket skit men jag kommer ihåg hur jag var besatt av att klara av att vara pigg på så lite mat som möjligt. När man svälter sig så kommer kroppen i ett slags läge där den skickar ut mängder med adrenalin till kroppen för att se till att du orkar leta efter mat som ett desperat försök till att få energi. Denna energi var nog det som gjorde att jag lyckades åka snabbt på skidor och vara sprudlande glad hela resan. Inte konstigt nog blev jag riktigt sjuk i slutet av resan vilket ledde till veckor av rehabilitering efter hemkomsten.

Jag blev frisk och bestämde mig för att göra en sista tävling som ett slags avslut på karriären. Då bestämde jag mig för att åka med till JSM i Lycksele och tävla mitt sista JSM som sista året i juniorklass. Att jag där gjorde min bästa tävling i hela min juniortid under skiathlon tävlingen, där jag tog en fjärde plats, är nog också en av kroppens överskott av adrenalinkickar att tacka(?). Kroppen gick på tomgång och det kändes som att jag kunde springa i dagar utan att sova eller äta. Kroppen hade börjat ta ordentligt stryk av svälten och jag började bli riktigt ”deffad” som jag fick höra att det kallades. Jag tyckte ju fortfarande att det jag gjorde inte var något konstigt, dåligt eller farligt. Jag var ju pigg och gjorde det jag skulle. Jag gick i skolan och jag umgicks med min pojkvän.

 

Ursäkt efter ursäkt

Jag var vid det här laget en mästare på att ljuga. Jag kunde komma undan allt och manipulera människor till att tro precis vad jag ville. Jag hade alltid svar på tal (har i efterhand hört att detta också är en effekt av svälten). Mina tränare ställde mig mot väggen efter att ha fått många oroliga samtal från mina vänner och andra i min närhet. De fixade så att jag fick prata med både en kurator och sjuksyster på skolan. Jag vägdes en gång i veckan och fick tala ut om mina problem. Som jag ljög för alla då…

Jag såg till att jag inte gick ner något under de veckor jag skulle vägas. Det var i slutet av läsåret och jag visste att om jag bara klarade mig till studenten så skulle ingen kunna ha koll på mig sen. Jag berättade för alla som var oroliga hur mycket det hjälpte att få gå till psykologen. Hur jag redan kände hur det vände… så mycket lögner. Jag var i den här perioden så fast i mitt störda beteende att jag inte var mottaglig för hjälp.

 

Sommarlov = flytta hem till familjen?

Jag kom snabbt på att jag behövde komma på en plan inför mitt första sommarlov som student. Jag kunde inte flytta hem och frontas av familjen. Där skulle jag aldrig kunna fortsätta med de rutiner jag skapat mig. Det ledde till att jag fixade ett sommarjobb i Mora som startade dagarna efter studenten och slutade 2 månader senare. Jag hade sett till att jag kunde bo hos min pojkvän hela sommaren och kunde därmed fortsätta leva i min psykos ostört en bra tid framöver. Lång tid nog för att lista ut nästa drag.

Den sommaren är som en dimma. Jag kunde jobba hela dagarna 6 dagar i veckan. Jobbet blev ett sätt att förtränga verkligheten. Jag var ju ”så effektiv och duktig” på mitt nya jobb (ännu en effekt av svälten). Jag kunde helt enkelt inte fokusera på mer än en sak i taget. Jobbade jag jobbade jag till hundra procent och supersnabbt. Jag var som den där ekorren i ”på andra sidan häcken” när han druckit energidryck. Kroppen som var så desperat efter energi gick på konstant överskottsenergi (en mekanism vår smarta kropp har gett oss för att orka söka efter föda) men jag totalignorerade detta, var ju rätt praktiskt med en massa oförklarlig energi. Kände mig hög och fast i en bubbla.

 

Folkhögskola och tanken på att styra upp livet på egen hand

Någon gång under våren innan sommarlovet hade min dåvarande pojkvän och hans bästa kompis hittat en utbildning på Lillsveds folkhögskola som lät intressant. Vi bestämde oss alla tre för att söka in till utbildningen som skulle vara ett år med start under hösten. Det var en utbildning till hälsocoach, personlig tränare och gruppträningsinstruktör och jag såg min chans till att riktigt säkra risken till att fronta verkligheten och min familj på ett bra tag framöver. Där kände ingen mig sen tidigare. Jag kunde börja om på nytt. Jag tänkte att där kunde jag ju faktiskt leva bedövad utan att någon faktiskt tyckte att det var konstigt. Under sommaren kom beskedet att min pojkvän och hans kompis inte antogs till skolan medan jag kom in.

 

Jag var smal, men vadå? ”Alla längdskidåkare måste ju vara såhär lätta… och jag är naturligt smal”, intalade jag alla i klassen för att slippa misstankar om något sjukt beteende. Tror de flesta accepterade det. Jag var ju trotts allt en före detta elitskidåkare på pappret. Ingen på Lillsved hade förr träffat en sådan så det såg inget konstigt i det. Jag fick en chans till att börja från början. Nu ville jag försöka ta mig ur de förödande rutiner jag skapat och levt efter i snart ett år. Jag hade börjat tyna bort och var beredd till att försöka göra något åt saken. Det var inte så lätt som det var sagt…

 

Att försöka bli frisk själv när man knappt har insett att man är sjuk är något jag i efterhand inte rekommenderar någon. Jag visste att det jag gjorde inte var friskt. Men samtidigt hade jag glömt vad som faktiskt är friskt. Jag ville känna mig stark igen och berättade för några kompisar om hur jag ville börja styrketräna mer och bygga lite starkare muskler. Eftersom jag faktiskt gick en utbildning där alla ville arbeta med idrott och hjälpa andra med sin idrott var det många som gav mig tips och råd och hängde med till gymmet för att lyfta vikter och visa teknik. En av mina nuvarande bästa vänner som jag träffade på skolan och som jag idag har fått rollen som min själsliga storasyster, blev min förebild och jag började sakta men säkert att få ett lite sundare beteende genom att göra som henne. Vi tränade mycket på skolan men jag åt även tillräckligt mycket för att orka med och lägga på mig några ynka kilon. Jag kände mig friare i tankarna kring vad jag åt, men det var med lite perspektiv på saken nog en effekt av all den träning jag utförde. Jag kände väl att jag kunde tillåta mig att äta mycket eftersom jag var konstant igång med olika aktiviteter. Hade jag varit mer inaktiv hade nog ångesten kommit direkt.

Det var inte många lugna stunder den hösten och jag flydde ibland gemenskapen ute på Värmdö för att få några timmar med mig själv och mina tankar genom att åka in till stan och sätta mig på ett café någonstans och skriva ur mig lite tankar. Att skriva ner mina tankar gjorde det mycket enklare för mig att reflektera över dem. Att se dem och kunna läsa igenom dem flera gånger gjorde det enklare för mig själv att försöka förstå dem. Jag var min egen psykolog och det fungerade till viss del. Men på det sättet att jag hela tiden försökte bli frisk på det ”bästa” sättet. Tävlingshjärnan var ständigt aktiv och jag skulle bygga upp mig på det ”perfekta” sättet.  Jag ville aldrig inse sanningen att jag faktiskt behövde samma hjälp och samma upplägg som alla andra som skulle bli friska ifrån samma beteende som jag. ”Jag var ju inte en vanlig människa… jag var ju en supermänniska. Jag behövde ju därför inte äta och vila lika mycket som någon annan i samma situation. Jag behövde ju inte ta hjälp av någon annan en mig själv.”

Jag var fortfarande väldigt förnekande och kunde inte se hela allvaret i det jag gjorde mot mig själv. Jag tränade ibland 3-4 gånger om dagen. Gick upp och sprang innan frukost, första eller andra lektionen innan lunchen kunde ibland därefter bestå av något slags fysiskt pass, likaså något av dagens sista två pass efter lunch. Sen räckte inte det ibland, utan ett pass på kvällen blev oftast av. Ibland i form av någon slags skoluppgift, arrangerad kvällsaktivitet eller helt enkelt träning på eget initiativ.

Jag var fortfarande som en speedad ekorre och kände mig som en supermänniska fylld med en oändlig mängd av energi. Alla var lika imponerade av mig varje gång jag lyfte vikter som var dubbla min kroppsvikt i marklyft och detta fick mig bara att känna mig mer som en supertjej och jag förträngde ännu mer hur min kropp egentligen mådde. Att jag orkade lyfta dessa tunga vikter och träna så pass mycket är som jag beskrev tidigare bara en effekt av svälten. Kroppen kämpar för att överleva helt enkelt och får superkrafter.

 

Kollapsen och att våga ta hjälp

Hösten rullade på i denna vardag och mitt distansförhållande började rinna ut i sanden lite… vi pratade i telefonen varje dag men insåg att vi började ha mindre och mindre och säga och jag var nog inte den mest mottagliga för kärlek under den här perioden. Därför bestämde jag och min dåvarande pojkvän precis innan jullovet att vi inte skulle funka längre, vi kom till den insikten att det var bäst för oss båda att skiljas åt… Då han hade varit den enda riktiga tryggheten jag hade haft under det senaste året blev jag helt förstörd av uppbrottet. Min enda stabila punkt och min enda källa till bekräftelse var nu borta. Det tog hårt på mig och under jullovet dök jag ner långt ner i ett djupt mörker.

Jag kommer ihåg hur jag kom hem från Lillsved, la mig i sängen inne på mitt rum och i princip låg där resten av lovet. Jag slutade nästan att äta vid det här laget. Det kändes bara hopplöst. Jag var hemma hos familjen som jag undvikit i över ett år för att slippa se den verklighet som nu var ett faktum. Vi var ingen hel familj längre. Att komma hem och inse det samtidigt som jag precis gjort slut med min pojkvän kändes som botten. Jag ökade min dos av tomhet och ingenting till vad som visade sig vara en skadligt hög, nästintill dödlig dos. Mina föräldrar bad och bönade mig till att ringa in till centret för ätstörningar för att försöka att få hjälp och bli utvärderad. Jag vägrade för jag skulle minsann klara mig ur det här själv, eller inte klara det alls. Det är nämligen så att man måste anmäla sig själv. Man måste som sjuk själv ringa in och berätta vem man är och vad man behöver för hjälp.

Jag blev svagare och svagare. Mina dagar gick ut på att ligga på mitt rum, eller i någon av husets soffor och blint stirra in i en vägg eller en tv apparat. Under hela den här tiden hade jag till och med slutat att lyssna på musik. Det var för jobbigt för min hjärna att lyssna på musik då jag alltid får olika känslor av olika låtar. Min hjärna hade alltså inte tillräckligt med energi för att sortera in låtar i olika känslor. Jag fick bara ångest av musiken för att det var en sådan stor del av mitt liv tidigare. En stilla och tyst vardag var det jag orkade med. Jag störde mig på allt och alla. Allt var fel. Alla var emot mig.

En dag i mitten av januari kommer jag aldrig att glömma. Jag var ensam hemma och vaknade som vanligt. När jag stiger upp ur sängen känner jag hur allt snurrar och jag hinner ta de 5 stegen in på toaletten innan allt blir svart och jag faller ihop. Jag vaknar en stund senare, har ingen aning om hur lång tid jag legat där, och försöker återigen resa på mig. I ett tappert försök börjar världen snurra igen. Jag mår fruktansvärt illa och faller handlöst med huvudet ner i tröskeln under toalettdörren. Den här gången svimmar jag inte utan lyckas hålla medvetandet. Jag känner hur jag inte riktigt kan stödja på vänsterbenet då det på något vis har fått en rejäl smäll från första fallet. Nu är jag riktigt rädd. Jag förstår att jag måste få energi, snabbt. Annars kan det vara över. Jag haltar över hallen, ner för trappen mot köket och kommer ihåg hur jag slänger i mig nötter, russin och allt annat jag kom över i skafferiet samtidigt som jag och bredde macka på macka med jordnötssmör, allt för att få i mig så mycket energi jag bara kan. JAG VILLE INTE DÖ! Illamåendet satt fortfarande i och jag la mig, efter att jag gråtandes och spyfärdig tryckt i mig mina sista mackor, på golvet med benen i högläge mot diskbänken tills allt slutade att snurra. Medan jag låg där tog jag det bästa beslutet jag har gjort. Jag bestämde mig för att ringa och söka hjälp. Nu hade det gått för långt. Jag insåg så tydligt nu att jag inte ville dö. Att nästan göra det blev uppvaknandet jag behövde. Jag ringde till ätstörningsenhten i Västerås och bad om att få hjälp. Jag fick i samtalet beskriva min situation och varför jag vill ha hjälp. Efter det samtalet hade jag en tid bokad en månad framåt i tiden. Det kändes skönt att ha tagit tag i problemet men jag insåg snabbt att jag kanske inte skulle klara mig en månad till utan hjälp. Dagen därpå ringde jag upp dem igen och sa precis det vilket ledde till att de fixade en extra tid till mig bara några dagar senare. Nu hade jag tagit tag i det här på riktigt. Omedveten och vettskrämd av vad som skulle hända nu…

 

Diagnos och start på behandlingen

Tisdagen den 20e januari 2015 fick jag en tid för utvärdering hos ätstörningsenheten i Västerås. Jag kom dit och fick svara på internetbaserade frågor som tog nästan en timme att besvara. När det var gjort fick man en sammanfattning som värderades av en psykolog medan de vägde mig, tog min puls och mitt blodtryck. När testerna var gjorda samlades jag, mamma, och behandlarna som var psykologen och sjuksköterskan för att meddela min diagnos. Det psykiska testet visade tydligt på anorexia nervosa likaså den kroppsliga. Då min puls var farligt låg under 30 slag/min och mitt blodtryck likaså blev jag direkt skickad till akuten då läget var kritiskt med den låga vikt jag hade. Väl inne på akuten i Västerås blev de chockade över mitt tillstånd och det beslutades att jag skulle skickas med ambulans till Köping för att läggas in på hjärtintensiven på obestämd tid.

Jag kommer ihåg hur allt gick så fort. Jag visste att jag var sjuk, jag hade ju haft ett slags uppvaknande med kollapsen, men ändå kommer jag ihåg hur jag inte tyckte att jag var så sju som alla berättade för mig. Jag kommer ihåg hur jag skyllde den låga pulsen på att jag tränat hela livet, ”elitidrottare har lägre puls än allmänheten”. Sen förklarade jag mitt låga blodtryck på gener. Mamma och resten av släkten på hennes sida har ju lågt blodtryck (kanske inte så lågt Linnéa…) och ”så smal var jag ju inte”. Förnekelsen fortsatte hela tiden på vägen ner mot Köping. Demonerna i skallen hade ju fått totalpanik nu när jag gick emot dem hårdare än någonsin. De fick inte behålla kontrollen längre. Jag hade helt plötsligt gett över den till någon annan. Ångesten stegrade mer och mer och blev total när jag kom till Köping och efter ett antal tester skulle bli behandlad med Parenteral nutrition som innebär att vätska och näring ges intravenöst genom en slang i armen. PANIK var det enda jag kände. I den slangen skulle det ges mer än dubbla mängden kalorier jag var van att äta dagligen och som toppen på det så skulle jag äta den mat de gav mig också. Hjärnspöken skrek av rädsla. Jag kommer ihåg hur jag tvärvägrade behandlingen med dropp. Jag sa att jag lovade att äta den mängden i mat istället så länge jag slapp. Den planen sprack redan är första lunchen serverades. Jag fick sådan ångest över att behöva äta och kommer ihåg hur det inte gick ner en enda tugga. Först då insåg jag att det här skulle bli en tuff resa tillbaka till livet. Det gick verkligen inte. Jag bara grät och skrek. Där och då gjorde jag det enligt mig modiga beslutet att gå med på intravenös nutrition. Då skulle jag kunna slippa oroa mig för att dö pga. att ångesten stoppade mig från att äta.

Linnea Björn Pro Ana

Bilden är tagen av mig själv under tiden på köpings lasarett

 

Som ni kanske förstår genom texten så finns det inget klokt i hur jag tänkte, jag resonerade inte logiskt överhuvudtaget. Tankarna var kaosartade och de självskadande tankarna och känslorna var starkare än de som kom ifrån mig själv. De som vill att jag ska må bra. Det är som ett enda stort trassligt spindelnät av tankar och jag hade ingen aning om vilka som ville mig väl och vilka som ville mig illa. Att känna att jag inte kan lita på mig själv är den värsta känslan jag någonsin har fått uppleva och som jag än idag upplever då och då.

 

Efter en vecka blev jag utskriven från Köping och den riktiga resan på hemmaplan mot det friska skulle starta. Ett rent utsagt helvete var på väg att braka löst och det var bara att gå på glöden och känna smärtan i jakt på att finna djävulen och tala honom till rätta en gång för alla. Min kära mor var hemma med mig under hela den jobbiga perioden (jag har så mycket att tacka den kvinnan) och fick uthärda alla mina panikångestattacker där det kunde flyga tallrikar, stolar, koppar, bord… hon fick sitta med mig och stryka mig över ryggen vid varje måltid när jag tvingade i mig de få tuggor som gick ner innan paniken blev outhärdlig och jag blev ett monster som kunde bli riktigt elak och både skada min mor fysiskt och psykiskt. Det var en kamp för livet och när jag förvandlades till detta monster var det demonerna i mig som kämpade för sitt liv medan jag kämpade emot dem för mitt. Det var verkligen KRIG i kroppen och knoppen vilket fick mig att inte orka tänka på de runt omkring mig. All energi gick åt till mig själv och min kamp mot det som skedde inom mig. Det är tyvärr så det är att ta sig ur en ätstörning och då är det en jäkla tur att det fanns behandlare som kunde tala om för min stackars mamma att hon bara kunde härda ut och kriga med mig mot demonerna hur elak jag än skulle kunna bli mot henne. Hon skulle inte ta det personligt. Det är obeskrivligt hur mycket jag ser upp till henne och är förundrad över hur mycket skit en person kan orka ta.

 

Ett sätt att sätta positiv press på mig själv blev ett steg närmare insikt

Den 20e mars 2015, två månader in i behandlingen skrev jag ett blogginlägg som jag även delade på facebook. Syftet med det var att jag skulle berätta för alla omkring mig hur det stod till. Jag orkade inte med att alla skulle fråga hela tiden och jag ville att de som länge oroat sig över mig skulle veta att jag nu var medveten om min situation och hade börjat min resa mot det friska. Jag ville även sätta lite press på mig själv att verkligen göra det här försöket till att få ett liv igen till hundra procent. Såhär skrev jag i bloggen:

 

 Helvetet på jorden

 

Trodde aldrig att det fanns ett helvete på jorden… Tills den här sjukdomen drabbade mig!

 

#anorexianervosa 

Det värsta med detta djävulskap är att det är en så fruktansvärd missförstådd diagnos. Det är ingenting någon VILL drabbas av. Den har inte det minsta med fåfänga att göra. Det är ingenting man väljer att ha/få. Det är ett sätt att ta kontroll när andra delar av livet är ostabila och jobbiga. Det behöver inte ha med en vilja att bli smal att göra. Det har det ALDRIG varit för mig. Jag vill vara en stark person. Jag vet att jag innerst inne ÄR en stark person. För det finns ingen svag människa som tar sig ur detta levande. Jag har varit alldeles för nära den gränsen för att inse att jag måste kriga. För det är ett KRIG! Ett konstant krig mot en kraft så stark vars styrka jag knappt kunnat drömma om tidigare. Jag har fått förklarat att det kan liknas det band en mor har till sitt nyfödda barn… Jag har aldrig fött ett barn och fått uppleva det bandet. Men min intuition säger mig att det är jämförbart. Samtidigt skrämmer det mig. Jag vill inte höra att det ska vara så svårt. Jag vägrade först att se sanningen. Jag ville inte kriga. Jag hatar krig. Krig är smutsiga, kalla, folk blir sårade, människor dör om de inte kämpar!.. Men nu har jag gått emot mig själv. Jag har gett mig in i kriget och måste nu kämpa varje sekund. Det här är ingen glamorös överklassens influensa som det ofta målas upp till att vara… Det här är en livsfarlig och fruktansvärt hemsk sjukdom där så många inte klarar sig för att de aldrig vågar ta hjälp eller kliva ur tryggheten från den bunker man bygger upp omkring sig i en tro på överlevnad. Tillslut tar syrgasen slut inne i bunkern och du har ett enkelt(?) val. Dö eller kriga för överlevnad.

 

Det finns inget vackert i detta. Bara mörker, ångest, depression, svaghet, skam över de man så ofrivilligt sårar, hopplöshet och utmattning. Men nu vill jag tala om för världen. Nu vill jag sätta en press på mig själv. Jag har alltid jobbat bäst under press. Nervositet triggar mig och utmaningar har jag alltid tagit mig an vilket har gjort mig starkare. Så varför skulle det inte fungera nu?!

Jag vill med detta inlägg be alla er som känner mig att heja på mig. Att bara finnas och hålla den där extra tummen för mig. Jag ska bli frisk. Jag vägrar att ge mig. Jag är en krigare. Jag VET det! och ingen väg mot toppen går spikrakt uppåt. Det är okej att ta omvägar. Men tillslut kommer man dit. Man sätter flaggan i topp och ser ner på det berg man bestigit och blickar ut över det vackra som ny syns så mycket tydligare och klarare än vad det gjorde när du stod nere vid foten i skogen. Då kunde du inte se längre än 10 meter fram på den smala stig som någon intalat dig är den enda vägen mot friheten. Jag ska stå där och själv inse att det var så, och förhoppningsvis kommer allt då i efterhand att vara så tydligt och självklart som jag nu har fått sagt till mig medan jag går längs den där smala, mörka stigen. Så heja på mig längs vägen. Jag har alltid varit en ögontjänare, en sådan som kämpar hårdast när jag vet att någon ser på, när någon tror på mig. Jag ska börja tro på mig själv nu. Jag är värd att må bra igen, jag vet det djupt inne i mig någonstans. Hjälp mig att plocka fram det.

 

Björnkram

 

Den responsen jag fick gav mig en sådan motivation till att verkligen kämpa. Jag blev så positivt överraskad över hur många som faktiskt brydde sig om mig att jag för första gången grät glädjetårar. Jag kände äntligen någon slags kärlek inom mig som fick den inre krigaren inom mig att ha något att kriga hårdare än någonsin efteråt. Nu visste jag att jag inte var ensam i denna strid. Jag hade så många vänner som skulle se till att jag kom dit jag ville.

 

Att inte längre behöva ljuga eller visa sig stark utåt

Det skönaste med att ha publicerat mitt inlägg och fått berätta för allmänheten om mitt tillstånd var att jag kände att jag nu kunde sluta ljuga för mig själv och andra om hur jag verkligen mådde. Nu visste alla och jag kunde släppa all den nervositet jag bar på som grundades i vad jag skulle berätta för alla som frågade varför jag var hemma från skolan eftersom jag fick hoppa av min utbildning på Lillsved. Jag kunde även hålla modet uppe och fokusera mer på att bli frisk genom att suga åt mig all den kärlek mina nära skickade mig som en svamp och använde den till energi i min kamp. Det var ovärderligt och ett stort steg framåt i min resa mot ett friskare liv. Jag skrev du ännu ett inlägg som jag publicerade på min blogg som löd såhär:

 

En enorm våg fylld med kärlek

 

Nu två dagar efter att jag publicerade inlägget “Helvetet på jorden” så kan jag knappt förstå vilken stor spridning det fick. Är lite läskigt att många vet om hur det ligger till nu… fast samtidigt väldigt skönt på något vis. Det är så hemskt att det ska behöva ligga som något slags grått moln av skam över denna diagnos. Att man skäms för att vara allvarligt sjuk!? Det  är så konstigt. Lika konstigt som mycket annat i detta. Det mesta som i mitt huvud känns så logiskt är det mest ologiska och förödande tankar och rutiner man kan ha för överlevnad. De har liksom blivit inövade så länge att de gått från att vara vanor tills att de rotat sig ännu djupare och tagit steget till att bli självklarheter, “det normala” och rätta.

 

Det är svårt att förklara för någon som aldrig själv har drabbats hur tankegången går. Hur man ständigt har diskussioner med sig själv. Hur jag så väl kan veta att det jag gör inte kommer att hålla i längden, men samtidigt tycka att det gör det. Man är som två personer. Eller nej, den där andra rösten är då F*N HELLER JAG!… Den andra rösten, demonen, monstret, djävulen osv. (“kärt” barn har många namn) är så pass smart och övertygande att dess sjuka tankar trasslar ihop sig med mina, Linnéas friska tankar, så pass hårt (likt ett tusental presentsnören som buntats ihop till en enorm klump av kaos) att det inte längre går att urskilja vilken tanke som kommer från vem längre. Det går till den punkt att det inte längre går att avgöra vad som är bäst för sig själv.

 

Men tack och lov så har jag professionell hjälp samt som jag nu fick bekräftat (tack tack tack jag älskar er) ett enormt stöd ifrån alla mina vänner, familj och bekanta. Det betyder så galet mycket mer än vad ni kan förstå att överösas med den enorma våg av kärlek som jag nu fått de två närmsta dagarna. Efter att ha varit i en djup depression där allt känns meningslöst till sin yttersta gräns… där livet inte längre känns lockande. Till att få höra att jag faktiskt uppfattas som en “krigare”, en “envis jävel”, “en person med ett stort hjärta”!!! Jag gråter, jag gråter äntligen tårar som inte har någonting med känslor av frustration att göra, jag gråter av lättnad, lycka, kärlek och beslutsam nervositet. För nu måste jag ju. Nu kan jag inte längre tveka på att ge mig in i den känslostorm som ett tillfrisknande medför. Jag kommer att få lov att göra upp med känslor som jag länge låst ute genom att befinna mig i min trygga bunker, där känslor är något läskigt och onödigt som bara sårar. Samtidigt kommer hjärnspöket att skrika hemska saker till mig, trycka ner mig, få mig att må ännu sämre och säga att det inte är värt det.. Men där kommer det ha fel, SÅ JÄ*LA FEL! För som jag skrev i mitt tidigare inlägg så tänker jag inte sitta där inne i bunkern som en zombie längre. Jag vill försöka. Och ja, det kommer att göra ont. Men hur mycket ondare skulle det göra att svika alla de som tror på mig!? Att bara ge upp och inte ens ge mig själv en chans. För jag har drömmar igen!!! Jag har så många äventyr inom mig som jag vill iväg på. Så många resor att utvecklas på. SÅ MYCKET ATT LEVA FÖR!

 

TACK känns som ett så fruktansvärt klent ord mot det jag vill ge er alla. Men det är det enda jag kan ge er just nu, för med all den energi som finns i min kropp, från topp till tå, ska jag nu lägga på att bli frisk igen. för JAG är värd det♡

 

Björnkram

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Behandlingen

Min behandling lades upp på det sätt att jag träffade mina behandlare två gånger i veckan till en början där jag vägdes och testades innan jag satt i samtal med min psykolog tillsammans med min mamma och ibland även pappa.  Jag minns hur samtalen i början mest bestod av att jag var djupt deprimerad och mest grät eller satt tyst och svarade med ja och nej i form av att skaka eller nicka på huvudet. Samtidigt fick jag en kostplan som skulle följas till punkt och pricka med näringsdrycker som komplement till måltiderna.

Det som var mest skrämmande med att börja äta normalt igen var att jag var rädd att totalt tappa kontrollen och börja vräka i mig utan ett stopp. När man ställt kroppen i svält under en längre period finns ingen hunger eller mättnads känslor. De hade varit obefintliga allt för länge i detta läge. I början kan det även vara farligt för kroppen att inta allt för stor mängd mat då den så länge varit utan. Det kan bli för mycket att hantera för kroppen och ett läge som kallas ”refeeding syndrome” kan uppstå. Detta är ett livshotande överbelastningssyndrom som kan uppstå om undernärda personer ges mer näring än vad vävnaderna förmår att metabolisera. Därför fick jag under de två första veckorna inte äta mer än halva portioner för att se till att min ämnesomsättning förstod att den skulle börja arbeta igen. Men sen var målet att jobba sig uppåt till ett normalt dagsintag för en kvinna i min ålder plus extra näringsdrycker för att få ytterligare energi till mina organ som var så pass skadade att jag inte gick upp så mycket i början på grund av all reparering min kropp behövde göra på alla de cellerna som var så fruktansvärt misshandlade. Det var så galet svårt att intala mig själv att jag behövde mer kalorier än någon som var frisk och rörde på sig hela dagarna. Jag var hundra procent säker på att jag skulle svälla upp till en ballong bara jag åt mer än vad jag gjorde av med.

Det jag gjorde till en början var att jag skapade ett hemligt instagramkonto där jag publicerade bilder på det jag åt och sökte mig till andra anorektiker under behandling för att få hejarop från andra i samma situation. Detta hjälpte mig att hålla rutiner i mina måltider. Jag vill ju lägga upp bilder och fick då lov att laga mat. Jag kunde ju inte heller ha på mitt samvete att jag ljög om vad jag åt så då var jag ju även tvungen till att äta upp det jag tagit kort på. För mig var detta forum till stor hjälp under min uppstartnings fas av behandlingen. Men sedan märkte jag ju längre in i behandlingen jag kom hur detta beteende fick mig att stanna upp i tillfrisknandet, hur det tillslut blev en trygghet och att jag mer och mer började se mig själv som en anorektiker vilket jag inte gjort innan jag fick diagnosen. Jag insåg efter ett tag att diagnosen hade fått mig att få fler anorektiska beteenden än tidigare. Jag ville ju hitta mig själv och när jag fick höra att jag hade anorexia kollade jag ju såklart upp hur en sådan person betedde sig. Innan diagnosen hade jag inte fokuserat på hur mycket jag vägde utan mer på att förtränga känslor och då även känslan av tjockhet och äckel som jag kände över mig själv. Med diagnosen kände jag hur jag mer började bry mig om hur mycket jag vägde och att min vikt var kvittot på hur jag mådde. Jag vill inte gå in på fler saker jag gjorde för att det kan vara triggande för andra men jag ville upplysa er som går igenom samma tragedi som jag att vara uppmärksamma på att inte falla in i beteenden pga. en diagnos. Vi är alla unika och har våra egna sätt att bli friskare på. Samma grejer behöver inte fungera för alla.

När jag började inse detta tog jag beslutet att sluta hänga på instagramkontot framöver. Nu var det dags att gå vidare och ta ytterligare ett steg framåt och försöka bli frisk för min egen skull och mitt eget välmående mer än för att passa in i det nya gänget jag hade börjat ”hänga med”.

Linnea Björn Pro Ana

En bild jag målade för att beskriva hur jag kände mig i min ångest

 

Det läskiga suget och den kroppsliga smärtan

Tillbaka till den där läskiga och obehagliga känslan av att jag kommer att bli en frossande soffpotatis så fort jag känner ett enormt och bottenlöst sug…

Det är känslan som har varit jobbigast för mig att hantera.

Det som händer när man börjar äta igen är att kroppen får ett enormt sug efter energi. Den får äntligen det den behöver igen och vill säkerställa att man äter tillräckligt mycket för att bygga upp de skador man har orsakat. Då är kroppen så smart att den ständigt sänder ut en känsla av sug. Under första månaderna kände jag aldrig mättnad även fast jag kom upp i normala portioner. Jag var ständigt sugen. Därför var det oerhört viktigt för mig att hålla mina sex mål om dagen och så gott jag kunde inte fuska. För om jag gjorde det visste jag att jag inte skulle vara så sugen på kvällen att jag åt så mycket att detta ledde fruktansvärda smärtor i kroppen. För när jag väl började tillåta mig själv att äta mat igen så blev det svårt att låta bli att äta mycket nu när jag ju ”fick” göra det.

Ont i kroppen hade jag redan och det räckte med de krämpor jag inte kunde påverka.

De kroppsliga smärtorna var konstanta under min tidiga behandling. Det kan jämföras med att ha ständig växtvärk, träningsvärk, magont och influensa på samma gång. Det kändes verkligen att kroppen behövde startas om på nytt och att musklerna sakta men säkert började komma tillbaka igen. Vissa perioder ville inte kroppen behålla något och jobbade på högvarv medan den i andra perioder stannade av och det blev stopp i systemet istället. Allt för att försöka finna den rätta regleringen. När detta sker är det så himla viktigt att man fortsätter att äta regelbundet för att kroppen ska kunna finna sin ursprungliga takt och för att man ska få slippa ha ont så snabbt som möjligt.

Jag trodde till en början att viktuppgången skulle gå snabbt om jag åt vanligt. Att jag skulle lägga på mig enorma mängder fett och sluta upp som en köttbulle. Det är ofta den bilden en person som behandlas för anorexia nervosa målar upp i sin hjärna. Men jag insåg att det inte riktigt var så enkelt. För inte var det nog med att det var svårt att få i sig alla de måltider jag skulle få i mig varje dag på grund av den ångest de förde med sig. Det gällde ju även att kroppen fick den tid den behövde för att reparera mina organ och se till att de återigen kom igång för att jobba som de skulle. Den tiden det tog för kroppen att utföra detta så stod jag överlag rätt stilla i vikt. Jag kunde gå upp något kilo för att tappa det till veckan efter även fast jag hade ökat mitt intag. Det var inte förrän kroppen hade återställt de inre skadorna som jag faktiskt började öka i vikt med jämn takt. Inte heller då gick det snabbt utan det tar tid. Så om du som läser detta står inför den resa jag har gjort vill jag be dig att inte vara rädd för att det kommer att smälla till och att du helt plötsligt kommer lägga på dig flera kilon i veckan. För det kommer inte att hända. Det kommer som sagt att ta tid och det måste det få göra.

 

Desto friskare i kroppen desto klarare i knoppen

Jag märkte inte bara hur kroppen började läka utan mina negativa tankar började även bytas ut sakta men säkert mot allt fler positiva desto längre jag kom i min återhämtning. Det krävs nämligen mer energi av kroppen att vara glad än att vara deppig. Jag började vara mer närvarande vid mina möten med min psykolog och jag kunde tillslut börja jobba med de känslor som började dyka upp allt mer frekvent. Detta var också något av det jag hade fruktat mest inför mitt tillfrisknande. Jag ville ju inte känna. Men med hjälp av min psykolog och allt stöd från min omgivning kunde jag tala ut om dem och avdramatisera dem. Det är ju så att ett ord egentligen bara ett ord tills vi själva laddar detta ord med en känsla. Men att sätta ord på känslor är ibland svårare än man tror. Det har varit det jag och min psykolog har jobbat hårt med för att jag ska kunna få någon slags ordning och reda däruppe i tankeverkstan och lära känna de signaler min kropp ger mig för att jag ska tyda dem rätt och ge den vad den behöver. Jag skrev ett inlägg på min blogg den 4e april 2015 där jag tar upp olika känslor som var vanligt förekommande för mig och som jag ständigt kämpade med:

 

Jag föredrar naket

 

Nej, rubriken syftar inte på kroppen. Den syftar på det inre, på tankar och känslor. Allting är inte alltid som det faktiskt verkar och att få en allmänhet till att släppa alla fördomar är ett steg som bör tas i framtiden. Men. Det var inte det jag ville skriva om idag. Jag menar att jag skriver naket för att jag föredrar när känslorna och tankarna får välla ut som de vill utan att det ska vända och vridas på dem. Så nu ska jag låta dem göra just det.

 

Hjälplösheten jag känner av att inte veta vad det är som skrämmer mig är det som gör situationen så outhärdlig väldigt ofta.

 

Frustrationen som översvämmar mig när jag inte vågar lämna min trygghetszon blir ibland så överväldigande att jag bara vill krypa ut ur mig själv, springa iväg vart som helst, så fort jag bara orkar, falla ihop i total utmattning och vakna upp för att inse att allt bara är en mardröm.

 

Jag är en sån som vill att saker ska hända nu, på en gång, helst igår… Den egenskapen har plötsligt blivit en väldigt destruktiv egenskap i min rehabilitering. Att inse att hjärnan kommer att “läka” snabbare än kroppen är riktigt jobbigt. Jag kommer att känna mig pigg, energisk, träningssugen, äventyrslusten kommer att vara stark och behovet av att komma ut i “verkligheten” igen och få känna mig som den 20 åring jag faktiskt är kommer att skrika inom mig. Samtidigt kommer min kropp inte riktigt att vara fullt återhämtad… För att jag inte fullt tillåter den att återhämta sig… Och även fast jag förhoppningsvis inom en snar framtid kommer att göra det så kommer kroppens långa läkningsprocess att vara den största utmaningen för mig. Jag är rastlös. Sjukt rastlös.

Jag vet att jag borde tillåta mig själv att bara slappna av och ge min kropp och själ all den näring och kärlek som jag faktiskt behöver, för att senare kunna använda den riskfritt på allt jag kan tänkas hitta på. Men det är svårt. Det går liksom inte att “bara” göra det som jag ofta har fått höra. Men det kanske är något jag “bara” fått intalat i mig så länge att det rotat sig. Jag kanske “bara” ska låtsas att jag är frisk ett tag? Det kanske funkar? Haha (måste bara skratta över hur enkelt det låter just nu) det kanske inte behöver vara så svårt.?.!!.?!

 

Förvirring. Ett annat starkt ord och känsla som jag upplever. Total förvirring över vad som är vad, vem som är jag, vilka som gör vad nuförtiden, vad jag borde bry mig om, vilka jag borde bry mig om, vad som händer i omvärlden, vad som händer i mig, när livet börjar på riktigt, när det sjuka går över till det friska.

Egentligen behövs inte den här känslan. Jag vet det. För egentligen är svaret enkelt. Jag ska bry mig om mig själv. Det jag gör idag, just nu. Gör jag det bra löser dig resten. Det är där frustrationen över att jag inte riktigt kan göra just det sätter igång igen och cirkeln är sluten…

 

Ibland känns det som att jag springer i ett ekorrhjul som bara snurrar snabbare, snabbare, snabbare och snabbare, jag väntar bara på att slutligen falla och få den välbehövliga käftsmäll jag kanske behöver. Käftsmällar brukar ju ofta vara det klimax som sätter känslorna till agerande när de slutligen bubblar över. Hittills har jag bara inte riktigt vågat testat min hastighetsbegränsning. För det är så sjukt läskigt att låta sina ångestkänslor få leva sitt eget liv, försöka plocka ur mig själv ur ångesten för att fortsätta utsätta mig för det som faktiskt leder till ångesten och låta klimax infalla för att sedan dala igen. “Jag dog inte” är ju faktiskt det jag har känt de gånger jag faktiskt klarat av att härda ut.

 

Ni vet i spel är det ju först en massa levlar. Man klarar level på level i väntan på att få möta “bossen” och slutligen få komma in i en helt ny värld då man besegrat den.

Jag känner att jag inte riktigt har nått ända fram till den level av ångestattacker att jag ännu fått möta den där riktigt svåra “bossen”.

 

Nu blev det ett väldigt flummigt inlägg. Men meningen är inte att allt ska vara helt självklart och logiskt, för det är inte jag heller för tillfället. Jag skriver det som kommer ur mig. Just nu, just här. Ingen redigering eller eftertänksamhet. Björnens tankar i den renaste form ni kan få.

 

Jag har fått höra av mina behandlare att jag måste lära mig att bli mer egoistisk och att det okej att vara krävande och att känna starka bekräftelsebehov. De tre egenskaperna har länge varit bland de värsta jag tycker man kan ha. Men jag har faktiskt börjat inse att det kanske inte behöver vara så illa ändå att faktiskt vara lite ego och ställa lite krav för att få bekräftelse. För att kanske, bara kanske, så kommer de jag har omkring mig faktiskt må bättre när jag mår bra och kan sprida en känsla av självsäkerhet och glädje.

 

Många tankar som är värda att tänka på bubblar upp i den här processen. Jag är så glad att fler vill ta del i det här med mig och fortfarande hejar på. Omvärlden är viktigast även fast jag mer och mer inser att man inte behöver fokusera så mycket på den. Den finns ju där även fast jag fokuserar på mig själv. Eller hur!?

 

Hoppas att det går att tyda mina tankar och omsätta dem till egna situationer och scenarion där de faktiskt kan hjälpa någon annan än mig själv!

 

Björnkram

 

När man känner sig frisk fast inte är riktigt där än

Den fasen som jag stannade i länge och som var svår att ta sig vidare ur var när jag inte längre hade ont i min kropp. Jag började känna mig gladare men hade inte riktigt bearbetat mina undangömda trauman som hindrade mig helt från att släppa kontrollen över mina känslor. I det här stadiet kände jag att jag kunde leva en hyfsat normal vardag. Jag gick upp i tid åt ungefär som jag skulle men inte mer än nödvändigt utan fuskade en del för att inte gå upp mer i vikt. Jag hälsade på kompisar och var iväg på aktiviteter även fast de alltid slutade med att ja behövde återhämta mig flera dagar efteråt för att jag var så trött. Denna fas gick jag igenom under sommaren då huset även var fullt av alla mina syskon som skulle skjutsas på träningar om vart annat och jag antar att det var jobbigt för mig att se hur pass enkelt de kunde leva så fritt. Jag ville ju också leva så. Det gjorde mig stressad och jag använde den metoden jag visste bäst för at hantera stress den sommaren vilket var genom att kontrollera min mat och mina rutiner. I efterhand tänker jag ju att det vore smartare att göra tvärtom för att snabbare komma till en liknande situation som de var i, men det är lättare sagt än gjort. Rädslan för de känslor och problem som skulle dyka upp desto mer energi jag gav till hjärnan för att klura ut dem tog övertaget i somras.

 

Vändpunkten

I slutet av sommaren så åkte jag till Malmö för att hälsa på min bästa vän från Lillsved. Samma vän som tagit rollen som min storasyster och som jag såg upp till under hela hösten. Denna resa blev ett rejält uppvaknande för mig. Jag minns hur nervös jag var innan. Jag skulle vara borta i en hel vecka och visste inte hur jag skulle göra med maten, om hon hade ugn, frys, mikro osv. Detta gjorde mig så stressad att jag flera gånger funderade på att ställa in besöket. Men jag lyckades tillslut ta mig iväg och hem till min underbara Katta. Det var som att jag blev en annan person så fort jag kom hem till henne och fick en stor varm välkomstkram. Jag kände ett sådant oerhört lugn och hennes smittsamma energi gjorde att jag där och då på en millisekund beslutade mig för att det var så jag också ville vara. Jag vill sprudla med energi och orka vara glad och spontan och galen. Den veckan sprang vi runt på Malmö festival och njöt av god mat och av livet. Det blev början på min RIKTIGA rehabilitering.

 

Sedan jag kom hem från Malmö i slutet av augusti har jag fortsatt att fokusera på just det. På att jag ska orka vara glad. Orkar jag vara glad så har jag tillräckligt med energi. Dippar humöret så vet jag att jag måste återhämta mig med god mat eller vila. Det blev detta tankesätt som fick mig att börja min riktiga resa mot ett friskt liv.

Innan besöket i Malmö hade jag varit så oerhört rastlös. Jag kunde inte förmå mig till att sitta still om dagarna hur trött och sliten jag egentligen kände mig innerst inne. Jag hade återkommande kompensations tankar och städade huset flera gånger om i hopp om att det skulle göra att jag gjorde av med den energi jag tillförde genom det jag åt. Jag gick promenader i smyg och ljög för mig själv under en lång tid av min behandling.

MEN när jag kom hem från Malmö så kunde jag äntligen börja konfrontera mig själv i dessa tankar. När jag beskriver det för andra brukar jag säga att jag kom hem därifrån, satt mig i soffan och satt där flera veckor. Det är ungefär sanningen. För nu började jag tillåta mig själv att vila och äta för att verkligen orka glädjas och förbereda mig inför alla de drömmar jag började planera för min framtid. Såklart kom det ångest när jag började gå emot mina gamla tankemönster men det jag gjorde då var att jag pratade med Katta eller andra vänner och familj för att ta mig -igenom- det jobbiga och reflektera över varför det kändes jobbigt och vilka känslor som var kopplade till de tankar som snurrade. Inte göra som tidigare där jag försökte förtränga dessa känslor genom att göra något för att distrahera tankarna till att tänka på annat.

 

Det blev helt klart genombrottet. Jag har sedan dess kunnat konfrontera alla de trauman som har legat inom mig och som inte alls var så fruktansvärda som jag först målat upp dem till att vara när de väl skulle komma upp till ytan. Jag känner äntligen att jag känner mig själv och vet vem jag är och hur jag fungerar.

 

Idag mår jag bra. Jag är inte helt klar på min resa kroppsligt men har gjort den värsta biten. Jag har fått många tecken på att min mens är på väg men väntar fortfarande på att den ska sätta igång. Så några fler kilo ska på innan kroppen är helt återhämtad men kroppen vet själv när den är klar och jag tänker inte förhindra den processen. Att må bra handlar inte längre om att förtränga mina känslor och att hålla en viss siffra på en våg. Det är tvärtom. Nu vill jag känna så mycket jag bara kan.

Psykiskt så vet jag att jag alltid kommer att få lov att vara fokusera på att känna glädje och tacksamhet. Jag måste fokusera på kroppens signaler och lyssna på dem för att behålla energin uppe och slippa falla tillbaka i gamla dåliga rutiner när jag blir stressad, arg eller nervös. Jag vet nu att man inte kan förhindra tankar och känslor från att bubbla upp i kroppen men man kan välja vilka man vill fokusera på. Vilka som får just mig att må bra.

 

Om jag ser tillbaka på det senaste året så kan jag idag säga att jag ändå är rätt tacksam för att jag har fått genomgå detta helvete. Nu känner jag äntligen mig själv bättre än vad jag kanske någonsin skulle gjort annars. Jag har fått verktyg till att jobba med mig själv som jag tror att de flesta skulle ha nytta av. Jag har även kommit närmare min familj vilket jag är oerhört tacksam för. Kan man hålla ihop genom något sånt här klarar man allt.

 

Björnkramar från en glad Linnéa Björn 🙂 2016-01-28

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar